Den store roen

De som har lest de siste innleggene på denne bloggen, har fått med seg at jeg i går bestemte meg for å melde meg ut av Den norske kirke og inn i Den katolske. Det skjer torsdag formiddag - det vet jeg nå ut fra trøkket på jobben denne uka.
Jeg fikk en hyggelig mail fra den lutherske kapellanen i dag. Han ønsket meg alt godt med mitt ferske valg og ga meg dermed den typen kommentar som jeg håpet at han ville gi.
Helt siden lørdag kveld, da det å bli katolikk for første gang syntes som det eneste naturlige, har jeg hatt en ro i meg. Det nevnte trøkket på jobben har virket forstyrrende og utidig på denne roen i går og i dag - det er ikke der, på det stressnivået jeg befinner meg innvendig.
Jeg har tenkt på enkelte av mine jevnaldrende og også yngre bekjente, som i disse dager begynner å tusle rundt på en gressplen for å dunke ei ruglete og stusselig lita kule ned i et høl i bakken. 4-5 timer kan det visst ta å treffe riktig 18 ganger. Hva er meningen, utover det at personene selv finner en mening i det meningsløse? Ja, som Forkynneren sier: "Hva har menneskene igjen for sitt strev, av alt de sliter med under solen?" (Fork. 1,3).
Jeg velger verdens største kirkesamfunn, en eldgammel kultur som i tillegg til å holde feiring flere ganger i uka hele året i hele verden, gir løfter for en tilværelse også etter døden. - Noen velger kanskje begge deler, altså både Den katolske kirke og golfbanen. Jeg vet ikke om jeg vil kalle det å få i pose og sekk, men de får i hvertfall med seg den eldgamle kulturen med perspektiver for det hinsidige.

Jeg avsluttet innlegget sist søndag med et kort sitat fra en låt av Ulf Lundell, "Skandinavien" fra det storslåtte dobbeltalbumet "På andra sidan drömmarna" (1996). Lundell var i slutten av 40-årene og altså litt yngre enn jeg er nå, da han skrev disse tekstene. Her har vi hele det uttrykksfulle verset i "Skandinavien", som er det siste i sangen. Følg gjerne hele låta via Youtube-videoen nederst.


Ett lugn föll över mig en dag
som en nåd, som om en världsdelsplatta
hade flyttat sej i mitt inre.
Här var jag, en man snart förtisju
ingen pojke längre och jag njöt.
Rösterna tystnade, stridslarmet, ropen
och alla vålnader som härjar i mitt minne.
En ung man som längtade och drömde
som alltid slogs, alltid skröt
om hur fri han var.
Nu var den där hos mej, mitt i lugnet
den där friheten.
Du kan göra vad du vill, gå vart du vill
eller har du gömt dej så länge i din strid
att det är den frihet du har
själva kampen för friheten?
Är du rädd för att leva?
Är du rädd för ditt eget liv?


Är det nu eller sen?
en röst i telefon
och sen skrattet som säger:
Dags att välja.
Säg som det är, säg som det är
du har lust till nåt annat.
Du börjar bli gammal.


Här i Skandinavien....